En känsla av tid. Där står, inramat som en hyllning till brödets hantverk, Kerstin Bernhards fotografi av Madame Bonnet. Överallt finns föremål som tycks passa, som om de sen länge hör hemma här. Det mörka stengolvet från Hotel Africa i Stonetown på Zanzibar, en spegel mot den vita kalkstensväggen, ett jättefång vita syrener i spisen, den fina bröddisken som påminner om ett gammaldags linneskåp med glasfönster.Bakom disken står Helena Andersson, Eriks sambo, som både är biblotekarie i Visby och brödförsäljare i Rute. Hon ler och berättar, förklarar, skrattar och tar betalt.

       Sen, en lång stund efter stängningsdags, får vi se nästan allt: den gamla kvarnen som varit Eriks sommarbostad i 20 år. Dess tillbyggnad i två våningar, ritad av Erik och Helena. Med fantastiska kaminer, lugna väggar och fönster. I badrummet står ett stort gammalt badkar på tassar, ett av Eriks många containerfynd som väntat på att få komma till Rute. Från terrassen på övervåningen ser man ut över det gotländska landskapet, skymtar havet och kan tänka sig att stanna kvar. Och undrar över vad det är som gör vissa platser så lätta att komma till, vara vid.

Heikki Hyytiainen

- Han föreläste om vedeldning, då sa det klick helt enkelt. Jag pratade med honom efteråt och berättade om min dröm om en ugn på Gotland och frågade om han ville hjälpa till. Du vet ju hur han är, han svarade som han brukar, lite eftertänksamt: - Jo, det går. Efter något år åkte jag över igen och vi började projektera ett ugnsbygge här. Det var för 16 år sedan. Det var som ett luftslott, en fantasivärld som jag levt i. När det började närma sig verklighet var jag tvungen att blåsa av allting.

- Det var inte moget?

- Nej, nej, det var inte alls möjligt, jag kunde inte se hur jag skulle leva på det här på vintern, själv? Men Heikki tog det rätt bra. Jag pratade med honom när han var här i maj och byggde ugnen, han var ju lite spydig när han byggde ugnen på Rosendal 1996. Påminde mig om ugnen som inte blev av och om ugnsplanerna på Saltå Kvarn som inte heller blev av. Nu kunde jag berätta om alla ugnar som blivit följden av den på Rosendal; Heikki har fått bygga ugnar i Norge och Danmark, i Skåne, Jämtland och nu äntligen i Rute på Gotland.

Väl hemma är ugnsbygget snart igång, med Heikki Hyytiainen och ytterligare fyra murare på plats. (Det är i maj 2006). Leran räcker inte och det är för långt till Havdhem. En keramiker i Lärbro tipsar om någon i Slite som hade lera för 5 år sen. Erik får numret och en man svarar efter första signalen. - Lera? Jo det går bra. - Nu med en gång? Jo, det går. Väl framme i Slite har mannen ordnat en jättelik dumper som bara behöver skrapa en liten tuss lera för att fylla släpkärran så den knäar.

- Vad kostar leran?

- Kom med några limpor när ugnen är färdig. Så är det med Erik, folk vill gärna hjälpa till. Då och då under vårt samtal kommer kunder förbi efter att ha handlat sina bröd. Ger Erik en klapp på axeln: - Vad fint det har blivit! Och Erik känner igen dem.

- Jag blir lika förvånad när det kommer en bil, det är så ovant ännu: varför kommer dom hit, har dom kört fel? Det där var Jenny, hon bakar i fabriken på Furillen, mycket duktig, otroligt begåvad, hon har gått på konstskola tidigare.

- Hur går det för Tina, hon verkar tycka om att vara här?

- Utan henne stod man sig slätt. Hon är stabil, jag är lite mer ostabil. Jag känner igen det här från Rosendal, jag smäller in i verkligheten utan att riktigt vara beredd på det. Just den här övergången från dröm till verklighet, det är nån fas där. Det var nån som sa att det finns något som heter doktorandsyndrom, jag tror jag lider av det, fast i bagerihänseende. Vet du vad det är? När dom jobbar så otroligt länge, i flera år på nånting och när dom väl doktorerat kommer dom ut i nån slags vacuumförpackning: vad ska jag göra nu? Här måste man ju fortsätta - dom kan ju lägga sig på dyschan! Och kanske få terapi. Här kommer folk och säger: - Åh vad glad du måste vara nu när allt är färdigt, men det är inte alls så lätt. Men man kommer ju igen, jag vet det.

- Du har inte börjat tänka: vad ska jag göra nu?

- Nejnej, nu måste jag ta hand om det här. Men jag tycker om det här med projekt, att förbereda allt. Hitta de fina gamla degblandarna, konstruera ugnen, komma på den lilla nischen för tändsticksasken, som annars alltid brukar vara svår att hitta när man ska tända elden.